Idag, om någonsin är finländsk sisu nödvändig att gräva fram och damma av.
Idag, om någonsin, skall vi hjälpa varandra, stöda småföretag och se till att alla har mat på bordet (och ett jävla lager av skithuspapper).
Idag, känner vi enbart till den här dagen, ingen kan säga någonting om morgondagen.
Men, allting ordnar sig - såsom det alltid tidigare gjort.
Vi skall inte glömma att kika efter ljuset.
Det här decenniet har börjat synnerligen märkligt. Ibland undrar jag, om det ens är verkligt.
Fjolåret slutade i en personlig kollaps. Med panikångest och medelsvår depression.
Overkliga tankar om att ta bort sig själv, som verkligen inte stämde överens med mina värderingar och min nyfikenhet på livet.
Idag, knappa 3 månader senare, mår jag betydligt bättre, med ett nytt driv. Med energi och kraft. En lust att hjälpa andra.
Med jämna mellanrum kryper endå en slags ångest fram. Eftersom framtiden är.... öppen.
Jag är en introvert som trivs hemma, som får energi av vila. För mindre än 3 månader sedan var min mission för dagen - varje dag- att kämpa mig upp från sängen, och ut, utanför hemmets fyra väggar. Min knopp hade under tiden av psykiskt illamående utvecklat social fobi och jag trodde jag skulle dö då jag rörde mig ute bland folk.
Idag, lever vi i en omvänd situation.
Det är lätt att säga att man är spontan. Aldrig har jag ändå levt såhär från dag till dag. Jag har alltid kunnat röra mig fritt på stan. Jag har inte känt ett yttre tryck från omgivningen som säger STANNA HEMMA.
Det känns overkligt att ett helt landskap (Nyland) idag skärs av från resten av landet. Jag förstår poängen och inser att det är viktigt att det sker. Men det känns synnerligen konstigt. Västra Nyland var så länge mitt hemställe (12år).
Vad känner du i den här situationen? Skrämmer något dig? När tror du det här undantagstillståndet kommer vara över?
#kaikkijärjestyy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar