Nu är det över ett halvt år sedan jag diagnostiserades med medelsvår depression, blev sjukskriven på momangen och började äta medicin. Det känns overkligt att det bara är ett halvt år sedan. Det har hunnit hända så mycket, trots att så mycket i samhället stått stilla på grund av korona.
Jag har lärt mig att vara ärlig mot mig själv och med andra. Mår jag skit kan jag säga det, störtdyker jag mot botten kan jag säga det, flyter jag på ytan kan jag säga det och är jag ovan mittensträcket kan jag säga det. Jag har lärt mig att jag kan och får prata. Jag behöver och ska inte grubbla ensam.
Jag går till en samtalskontakt på min egen hvc. Trots att vi inte känner varandra så bra och att det ofrivilligt blivigt uppehåll på grund av korona så känner jag att jag kan börja gräva i saker lite djupare med henne.
Jag har accepterat att depression och panikångest är en sak som är bra att prata öppet om. Vi måste prata om det. För att minska hetsen kring psykisk ohälsa och för att hjälpa människor omkring oss att få upp ögonen.
Idag förstår jag, att jag inte är lat, jag har bara en benägenhet för att bli deprimerad. Det suger och jag önskar att det inte vore så. Det är motstridigt att veta att man har det bra, man har allt man någonsin önskat sig och lite till, att tillvaron är bra och man har en god allmänhälsa men samtidigt äter panikångesten en inifrån och man önskar sig en snabb och smärtfri död mitt i den djupaste depressionen.
Det går inte att förstå, hur det kan bli så.
Man måste ha upplevt det för att förstå. Om man inte upplevt en depression kan man inte ens skrapa på ytan i hur vardagen ser ut för en deprimerad.
Som jag sade hos psykologen den där dagen i december strax innan jul "jag vet att motion är bra för hälsan, att jag skall göra saker jag tycker om, äta hälsosamt och sova tillräckligt. Jag jobbar för att göra allt detta, men det räcker inte."
Det kan gå snett, hur vi än försöker.
Det är ok. Vi är bara människor.
Vi kan tänka rationellt men det kan ändå gå tokigt.
Idag känner jag glädje, trots att jag tidigare inte trodde det var möjligt.
Jag har fått fler vänner här i Tavastehus. Bl.a. en från min gamla arbetsplats, det visade sig att vi delar mycket och likadana tankar.
Jag vågar nuförtiden lättare ta initiativ till att hitta på saker utanför arbetstiden med nuvarande arbetskaverin.
Inte är jag glad alla dagar, men mitt humör och sinnesttämningarna kan väl ändå liknas vid något sånär "normalt". Jag har fått den bästa av arbetsgemenskaper genom mitt "nya " (inte så nytt längre, jag har varit där 5 månader) jobb, utvecklats i mina handarbeten, tagit en tatuering jag drömt om i över 4 år. Det går bra för det mesta i vardagen och livet. Jag orkar, vill och kan vara det stöd jag vill vara för mina nära och kära. Jag har fått 110% av kreativiteten tillbaka. Jag har även orkat tillsätta löpning till motionen utöver min vardagsmotion. Det var en vän som utmanade mig till denna motionsform och den utmaningen antog jag. Jag åkte och köpte sprillans nya löparkläder och på den vägen är vi...
Idag är min dröm att sakta men säkert kunna avsluta medicineringe och hitta alternativa läkemedel för att undvika/förebygga depression i framtiden.
