En gång i tiden var jag snål

När mitt psykiska mående var som sämst, i ett tidigt skede av min panikångest, i den period i livet då jag även led av depression, ja då var jag snål. Jag slösade massor och åter massor av pengar på mig själv, för att "självmedicinera" min panikångest som gjorde vardagen så tung, så tung.

Jag köpte det mesta jag ville ha. Jag köpte utan att tänka efter. Jag köpte än det ena, än det andra. Jag köpte högklackade skor, inredningsdetaljer, stora sminkpaletter, kläder... Allt för att det "jaget" jag drömde om att vara gick med klackar till vardags, var en hejare på att inreda. "Jaget" jag drömde om att vara var också en renodlad makeupartist och väldigt fashionabel.

Men: jag var otroligt snål då det gällde att sätta pengar på saker som involverade andra personer. Att sätta pengar på upplevelser eller presenter betydde ju att det var mindre pengar att sätta på mig själv. På sånt jag ville ha.

Idag, nu då jag strävat till minimalism under en period på ca 3 år har jag insett att jag kan vara sparsam (obs! Inte snål) OCH avvara pengar för upplevelser som involverar familj och vänner. Idag ger jag helst pengar eller presentkort som gåva. Eller föreslår en upplevelse såsom t.ex. Att jag bjuder på bio eller middag på restaurang. 

Trots att det tagit mig en himla massa år att komma till insikt så är jag ändå väldigt tacksam över att det skedde till slut. Det har varit en frihet att komma ur det där ekorrhjulet. För det är vad det var: ju flera saker och prylar jag hade i min omgivning, desto mera ångest hade jag. Framförallt om sakerna inte hade en given funktion eller plats i hemmet. Vilket de givetvis oftast inte hade. Nu, då jag/vi har färre prylar har jag lättare att uppakatta det jag har. Jag har även lättare att uppskatta människorelationer och natur samt allt som naturen har att ge i form av bär, svamp, dofter. Jag uppskattar livet mer, helt enkelt.