"jag vill att vi hittar på något utomhus när det är så fint väder!"
Vi bestämde oss för Aulanko: Karlbergs utkikstorn.
Jag kollade nyss och såg att det är 7,8km dit hemifrån oss.
Vilket jag fortfarande kan anse som lång sträcka med cykel. Tänk att ifjol var jag riktigt ronkeli när jag hamnade cykla 2,9km till jobb! Nu är min arbetsväg dubbelt så lång men min attityd har förändrats.
Tji fick jag för mitt tjatande ganska snabbt efter att vi hoppat på cyklarna och börjat trampa iväg mot stan. Min begynnande mens med tillhörande symptom gjorde sig påmind och jag fick tillbaka den tickande huvudvärk jag redan botat några timmar tidigare samt att ett fruktansvärt illamående sköljde över mig (jag hade mått illa till och från under hela dagen men tänkt att lite frisk luft nog skulle vara toppenmedicin mot det)!
Eftersom jag inte hade någon koll åt vilket håll utkikstornet var innebar det att vi först cyklade lite fel.
*facepalm*
När vi väl hittade skyltar som vittnade om att tornet är beläget någonstans i närheten så fick jag sån jävla raivari på mig själv då jag inte ens på ettans växel orkade cykla upp för en lite brantare uppförsbacke. Det slutade med en liten paus (under vilken jag inte kunde tänka annat än att "den här jävla byn bara har en massa jävla uppförsbackar hela jävla tiden!!!") samt mycket svett och lite gråt. Men från den gråten fick jag lite SATAN ANAMMA och tänkte att inte ger jag upp nu inte.
MÅNGA LÅNGA UPPFÖRSBACKOR SENARE (skulle jag bara vetat vid den där första uppförsbacken...) hittade vi utkikstornet.
Jag som trodde att man med "utkikstorn" hade menat ett träruckel man kan klättra upp i fick ju spunk när jag såg att det var ett torn med många, många, trappsteg... Ni märker mönstret, jag hade inte min bästa dag i livet... :'D
Men vi tog oss upp! Jag slapp till toppen av tornet med kramp i låren och bara ca ett halvt ljusår efter Mika. Väl uppe kunde jag inte njuta av utsikten för jag mådde så illa. Jag föreslog att vi skulle bege oss men Mika föreslog att vi skulle ta lite foton och sedan plötsligt var mitt onda humör och illamående veks. Jag är så glad att vi tog oss upp! Att jag orkade trots allt.
Om man inte klättrar upp för berget kan man inte njuta av utsikten.
På hemvägen cyklade vi längs stranden från Aulanko hela vägen in till centrum. Det finns bra promenad/cykelvägar här i Tavastehus. Under hela cykelturen från utkikstornet till centrum såg jag flera vackra platser som jag gärna hade stannat på och knäppt några bilder vid . Hade vi stannat alla gånger skulle vi nog varit hemma först mitt i natten :'D Jag får nog tjata på Mika nån gång igen så vi kan cykla där igen och ta lite foton. Speciellt fascinerad blev jag av ett lummigt park(?)område var det såg ut att finnas gamla, förfallna tågperonger från långt bak i tiden.
Summa sumarum: turista i din egen hemstad! Det finns mycket att upptäcka - även gratis. Äger man en cykel och tar sig fram på så vis är det ju även nytta med nöjet! Jag är glad att vi gjorde denna utflykt även om den började lite tråkigt för min del. Jag avslutar med denna bild som var ett smygfoto:
//Mima
