Introvert HSP

Jag som är en introvert hsp (hsp står för highly sensitive person, som på svenska blir högsensitiv person) brukar undvika att gå till exempelvis mataffärer under specifika tider t.ex. Mellan 16-17 varje vardag eller fredagar. Jag blir så otroligt trött och slut av allt svammel och alla människor som yrar omkring. Eftersom jag jobbar i skift och inte har ledigt specifika regelbundna dagar så glömmer jag ibland bort mig lite. Som idag t.ex. då jag undrade för mig själv "vilken jävla högtid det är på kommande då det är så många människor i lidl" men kom sedan på att det är fredag och klockan hade precis passerat 14. Eftersom jag är högsensitiv och blir väldigt trött av (oönskade)  ljud brukar jag ibland gå omkring med hörlurar i öronen för att filtrera bort svammel. Det är ganska effektivt då det inte är mycket folk, men nu störde hörlurarna mig, de var lite ivägen och de filtrerade ju även bort det att jag inte hörde om någon närmade sig och ville gå förbi mig (blev påkörd av en butiksvagn...). Men jag måste nog ge lite feedback åt lidl. Alltså fast jag stod i andra ändan av butiken så hörde jag pipet från kassorna då de blippade varor. Å då har jag inte ens speciellt bra hörsel! Alltså varför måste deras streckkodsavläsare ha så hiskeligt högt ljud? Någon som kan förklara detta? På tal om citymarket eller S-market, då de har uppläst reklam inne i butiken...  "med våran utmärkta kyckling gör du den bästsmakande hönsfrikassén... Ingredienserna hittar du här o här o här". Man blir ju skiträdd när en främmande persons röst skär genom allt annat svammel mittiplötsligt.

Oftast då jag besöker lidl brukar jag passa på att storhandla. Även om deras kassor är lika stora som i andra butiker så brukar jag känna mig otroligt stressad i lidl. Det känns som att kassapersonalen har prestationskrav på att blippa så myclet produkter som möjligt för igen en gång så såg kassapersonalen lite besvärad ut då jag i lugn och ro packade mina plastkassar logiskt, som i tetris. Idag valde dock personalen att visa sitt missnöje genom att slänga ett av mina brödpaket mot mig. Lite som stt "skynda på då!" och nästan medvetet för att protestera saktade jag ner farten på mity packande. Varför så bråttom, liksom?

Ni som tycker att jag klagar på små saker och tänker att "går du till butiken är du ju en av dem som skapar detta svammel" och ja, det är helt riktigt. Men att handla mat är ett nödvändigt ont. Det är inte något jag njuter av men det måste ju göras.

Idag igen var jag helt slut i knoppen efter att jag kom ut från Lidl, men jag var ännu tvungen att åka via S-market och handla för lidl hade inte bearnesås. Läget var nästan ännu värre i den sistnämnda butiken.

Vem annan tycker det är jobbigt att handla?

Vad minimalismen och köpstoppet lärt mig

Jag pratar om minimalism med vänner, bekanta och med endel arbetskamrater ibland. Jag vill inte kalla mig minimalist - jag känner att jag inte är där än. Men då jag pratar om minimalism pratar jag om min resa mot att bli en minimalist. Det här med minimalism är ju även väldigt brokigt och var och en kan själv göra sin tolkning av vad minimalism är. För mig, som är en före detta hamstrare, är minimalism ett enkelt och rent hem. Ett hem var det inte finns massa triggers (saker, prylar, pappershögar) till ångest. Jag har turen som hittat en partner som så gott som alltid varit minimalist (utan att han vetat om det) och som alltid haft väldigt god ordning. Det har inspirerat och motiverat även mig. Minimalismen har gett mig, förutom mindre ångest, mer frihet. De prylarna vi har hemma kräver inte en evighet i underhållning (t.ex. Dammtorkning av inredningsprylar). Jag har gjort mig av med saker (sålt, skänkt, slängt) som jag aldrig hade trott jag skulle klara av att göra mig av med. Främst för att de var starkt förknippade med specifika minnen eller känslor.

Jag har inte ens hållt räkning på hur många stora sopsäckar med saker jag fört bort. Jag minns de 3 första. I samband med min viktresa och livsstilsförändring började jag rensa ut prylar. Jag tror det var mitt undermedvetna som kickade igång allting. Mitt undermedvetna "insåg" det som varken hjärnan eller hjärtat orkade se - att en förändring för den egna hälsan måste ske.

I början av min resa mot minimalism led jag fortfarande av shoppingberoende. Det stillades pikulite, jag blev aningen mer uppmärksam, men jag föll många, många gånger tillbaka och tröstade mig själv genom att köpa dyra (OCH billiga) skönhetsprodukter, som jag trodde jag skulle uppnå nån slags status med. I själva verket förblev de flesta produkterna orörda. Det var först förra hösten som jag på allvar insåg mitt ohälsosamma förhållande till shopping. Jag hade länge levt på "om 6 dagar får jag lön, jag kan köpa det här nu, ta på räkning och betala inom 14 dagar". Jag shoppade utan pengar. Jag försatte mig själv i jobbiga situationer några gånger genom detta eftersom lönen inte alltid kom då den skulle när jag var bara en inhoppare. Väldigt ofta skickades räkningen per e-mail och hamnade bland de andra 10 000 olästa mejlen från alla dessa webbshoppar jag hade signat upp mig för, för att få reda på ERBJUDANDEN. Då räkningen kom i pappersform hamnade den i högen med de andra oöppnade breven.  Jag skämtar inte när jag säger att jag säkert betalat 20 påminnelseavgifter i mitt vuxna liv. En gång kom det ett brev från en firma som hotade med indrivning. Av någon "skum" orsak öppnade jag faktiskt det brevet. Jag minns att jag blev helt kall för jag blev så till mig. Jag förstod ju att det var en allvarlig sak. Jag betalade genast räkningen och lovade mig själv att aldrig tillåta mig vara med om något liknande igen.

Det är först efter att jag inlett mitt köpfria år i år som jag insett vilken shoppinggalen person jag varit. Att jag försökt bota min ångest med köp som orsakat snabb och kortvarig tillfredsställelse.  Att jag nog (som min syster en gång sade) skulle platsat i serien Lyxfällan. Under mitt köpfria år har jag helt klart blivit mer medveten om inköp. Jag har insett vad som är viktigt och jag har lärt mig att skilja på vad jag på riktigt behöver och vad jag s.a.s. villhöver. Jag har även för första gången i mitt myndiga liv börjat spara. Jag sparar både till framtida huslån och på vanligt sparkonto. Jag hoppas att jag snart skall kunna börja spara genom andra kanaler såsom fonder och dylikt. Nuförtiden får jag värsta kickarna av om jag lyckas ha kvar pengar på brukskontot då följande lön dimper in. Jag sätter alltså ALLTID undan pengar i början av månaden. För tillfället sparar jag minst 550€/månaden (med en närvårdarlön) . Då lönen kommer betalar jag det kvarvarande från tidigare månaden in på sparkontot. Ibland är det bara 16€, någongång har det varit 99€.

Under det gågna året med köpstopp har jag lärt mig massor om sparande, återbruk, mina egna köpvanor och att uppskatta små (ibland gratis)  saker i vardagen. Idag kan jag bli otroligt lycklig av att smaka på ett riktigt gott te eller en nötblanding. Jag uppskattar naturen på ett helt annat sätt än tidigare. Jag njuter av alla dofter och färger. Jag mår bra i att ha färre saker omkring mig och av att spara, helt enkelt.

I dagens läge kan jag njuta av och uppskatta något så enkelt som levande ljus

Jag vill passa på att tipsa om detta supergoda te! 

Det känns bättre

Hellurei,

Vill börja med att tacka för alla värmande kommentarer jag fick på mitt förra inlägg för en dryg vecka sedan. <3

Nu har jag haft utvecklingssamtal och det samtalet började i princip såhär "jo, jag mår helt bra, men jag är oerhört trött eftersom jag inte sovit en ordentlig natt sedan öööh, kanske augusti, jag går på låg energi hela tiden" "vet du vad som kan vara orsaken till din sömnlöshet?" "jag tror det kan ha att göra med att jag tänker på jobbet mycket, jag analyserar och funderar och det känns som att jag inte trivs, att det kan hända att jag kanske inte fortsätter här efter 26.1." 

Och med det sagt kändes allt så mycket lättare. Det fick mig ju inte att börja trivas, men trycket över bröstet lättade och klumpen i magen försvann litegrann. Det har inte varit lätt fär mig att acceptera att detta kanske inte är en plats för mig - jag trodde inte ens det fanns arbetsplatser var jag inte skulle trivas!

Vi pratade om nuläget, att jag ändå utvecklats och framförallt mina språkkunskaper har utvecklats otroligt mycket. Visst böjer jag vissa ord fel ibland och använder endel ord i fel bemärkelse men mina arbetskompisar rättar mig snabbt, då de vet att jag vill att de rättar.

Jag beskrev min känsla av att vara passiv och överlopps och att jag inte alltid ser var jag behövs eftersom detta i första hand är en arbetsplats som tillämpar verbal handledning och jag kommit fram till att jag är en görande person och att konkret vårdarbete verkar vara mer min grej.

Inga beslut är ju ännu hackade i sten, men det känns skönt att ha öppnat några möjligheternas dörrar. Det är ju ganska vanligt, vad jag förstått, att folk blir kvar på arbetsplatser de inte trivs på bara för att det är så arbetssamt att söka nytt jobb. Jag tycker också att det känns arbetssamt och skrämmande (dels för att jag har svårt med förändringar) men man kan ju inte utvecklas som person om man inte tar tag i det som gör att man mår dåligt. Nu mår jag inte direkt dåligt av mitt jobb, för jag tror att jag tagit tag i det i precis rätt tidpunkt. Dock mår jag inte så bra för att jag är trött hela, hela tiden och jag kommer inte ihåg t.ex. konversationer eller överenskommelser och det känns både skrämmande och frustrerande.

Från onsdagen och framåt fick jag sömn helt bra, lite för bra, för jag somnade på soffan medan vi hade gäster, jag somnade också på soffan då vi var gäster.. Det kändes liksom som om någon slags blockering hade släppt och jag kunde inte hejda mig. Jag försökte vakna till i flera omgångar men det gick inte, ingendera gångerna.  Inatt skulle jag nog fått sömn om jag inte hade blivit så ledsen precis innan jag skulle släcka lampan. Jag tänkte på jobbet och en tråkig sak jag orsakat för att jag glömt på grund av att jag var så trött... Och så var tankeverksamheten på högvarv igen....

Nå, mjukstart denna måndag då jag skall först till kvällen på jobb. Kvällsskift är sköna då man sovit dåligt.

2 dagar av ingenting

Jaha, är det såhär det skall kännas att arbeta - att ligga platt då man har två lediga dagar efter varann...

Jag har alltså haft två mycket efterlängtade lediga dagar. Båda dagarna har jag haft enormt svårt att få sömn, men nästan ännu svårare att stiga upp. Jag har haft två larm som ringt med snooz på 3 minuter. Ändå har det tagit mig 1-2 timmar att slippa upp från sängen. Igår gjorde jag ingenting förutom värmde soppa och storhandlade. Hade lite svårt att få sömn.

Idag har jag gjort pikulite mer. Jag har varit i förrådet och packat om lite grann. Jag fotade allt från fjolårets julmarknad och satte det till salu i olika prylisgrupper på facebook. Jag hittade även lite andra prylar att skänka och sälja. Att rensa är en av de få saker jag FÅR energi av.

Men ja, mer än det har jag inte gjort idag.

Jag kände mig slut då jag gick och lade mig men direkt vi sagt Godnatt ploppade jobbet fram (som så många gånger tidigare under dagen). 20 minuter låg jag och vejvade med tankarna. Ständigt påminde jag mig själv "TÄNK INTE PÅ JOBBET." Men lika envist dök tankarna upp igen...

Min väg mot mininalism får puffar mot rätt riktning alltemellan :)
Jag har även gjort en "spargris" eller skall man kalla det vad det är en "sparskål" vart jag har tänkt att jag samlar alla pengar för allt vad jag säljer prylis & hantverk på FB från 8.10-31.12.19 Den summan jag sedan har i burken för jag över från brukskonto till sparkonto :) den kan ju händ att det är 20€ som idag, eller 50€, det är ingen som vet, men alla vet att MÅNGA BÄCKAR SMÅ.

Nu  när det känns skit för att jag helatiden är trött (skärpte mig med D-vitamin och Järn idag!) så skall jag försöka att ännu mer glädjas över de små sakerna. Plötsligt blev det allt viktigare att planera in en liten, men viktig, rolig händelse för varje vecka.

Högvarv, svett och hjärtklappning

37 dagar.

Det är minst 37 dagar sedan jag sovit en kvalitativ god natts sömn.
Det kan ha börjat redan i augusti, det jag vet med säkerhet är, att jag inte sedan september sovit en hel natt. Jag är konstant trött, hela tiden. Då kvällen kommer och jag äntligen slipper till sängs (vi lägger oss oftast kl 22) så börjar hjärnan gå på högvarv, jag får hjärtklappning och börjar svettas. Jag måste distrahera hjärnan med internet. Jag kollar igenom lite bilder på instagram, försöker läsa något, så jag kan styra bort tankarna. Till sist lägger jag en asmr video på youtube, till det brukar jag till sist somna. Det kan dock ta någon timme av att lyssna på avslappnande ljud innan jag får sömn.

Ännu för någon månad sedan hoppades jag på god sömn följande natt, nu har jag accepterat läget och förväntar mig inget längre. Jag tänker att sömnen bara är ett medel för att komma till följande dag lite snabbare. Så att nedräkningen till de lediga dagarna går lite snabbare.

Hjärnans högvarv orsakas mest av tankar kring jobbet. Ibland kring sparande. Hur man så effektivt som möjligt kan spara ihop en bra buffert. Men jobbet är det som gnager på mig inifrån, jag kommer ständigt (konstant, helatiden och jag skämtar inte) på mig själv med att mala tankar om jobbet. Samma frågor, samma känslor, samma analyser. När jag duschar, gör mat, pysslar, ser på TV. 

På jobbet försöker vi med klienterna arbeta mycket med känslor. Det innebär att även vi handledare berättar om våra känslor. Och jag är ständigt trött. I början fick jag dåligt samvete om jag berättade att jag är trött. Nu när tröttheten lagt sig som ett lager över min vardag så orkar jag inte bry mig längre. Ok, jag har fortfarande dåligt samvete över att medge att jag är trött. Varför? Jo för jag har inte villa, barn eller ens en hund att ta hand om. Vem är jag att påstå att jag är trött? 

Inläggets bilder kommer från bildbanken Pixabay.

Det att jobbet tar upp så mycket av min vardag på det viset, genom sömnbristen, tankarna (analyserande, oron) under varje ledig stund gör att jobbet hela tiden är närvarande, också på fritiden. Detta har svängt till en ond cirkel som orsakat att jag känner otrolig press under mina lediga dagar att göra (läs; prestera) så mycket som möjligt för att känna glädje över att gå till jobbet. Förstår någon ens denna dumma tanke?

Jag märkte det inte ens själv i början, det var min kära som sade "Märker du inte vad du gör? Ta det lugnt nu lite, du behöver inte prestera hela tiden. De lediga dagarna behöver inte vara produktiva, du behöver vila också". Den där dagen han sade detta var jag så trött att jag bara grät för jag var så frustrerad över att jag inte hittat på något innehållsrikt att göra då jag en gång var ledig. Jag ville inte känna söndagsångesten över att hamna gå till jobbet följande dag.

Ja, min söndagsångest infaller ju liksom sällan på en söndag, eftersom jag arbetar periodarbete i skift. Inte direkt för att "vardagen" börjar följande dag utan för att jag inte fått gjort allt som står på listan inne i huvudet, för att det jag fått gjort inte motsvarar mina förväntningar. Min egen tolkning av ovanstående är ändå detta: att jag inte trivs på jobbet och försöker ignorera det genom att fylla min lediga tid med "roliga händelser" när min kropp och knopp egentligen kräver konkret vila. För att då man tillåter sig att vila, finns det risk att tankarna och känslorna smyger fram.


Jag har dåligt samvete över att jag "inte trivs" för jag har faktiskt så bra kollegor och förman! Denna arbetsplats är beundransvärd eftersom jag sällan upplevt en chef som inte utövar maktmissbruk.

Jag känner ett slags tvång över att vara t a c k s a m. Jag har ju faktiskt ett jobb (ok inte fastanställd, men vikariat och 100% arbetstid). Jag tror min trötthet grundar sig på att jag inte trivs med arbetsuppgifterna. Missförstå mig inte här, det är inte så att jag hatar mitt jobb. Jag tror bara att jag behöver växa lite som vårdare först. Den här arbetsplatsen för med sig mycket utmaningar som jag som vårdare och person upplever som ganska svåra. Jag beundrar dem som ser denna arbetsplats som precis rätt plats för dem, de som ser detta jobb som sitt livskall.

Och vet ni, jag har genom månadernas gång försökt ändra mitt eget förhållningssätt, se på jobbet med positivare attityd. Men jag har insett; mycket kan man ändra med sin egna attityd, men alla jobb passar inte alla personer. Livet är kort och det är sorgligt att slösa det på ett jobb som gör en olycklig.

Genom detta konstaterande har jag på ett sätt kunnat acceptera att detta inte är en plats för mig, det har varit en lättnat att kunna erkänna för sig själv.
Ett jobb skall visst göras med 100% hjärta och hjärna anser jag. Men det är väl inte meningen att man skall gå sönder inuti på grund av ett jobb?


Jag hoppas och tror, att lättnaden över detta skall få mig att kunna sova bättre. Ännu har jag inte upplevt några förändringar, men de måste ju ske, eller hur?

Jag har en lista över saker som gör att detta jobb inte känns som min plats, men det är ganska torr läsning så jag skriver inte det denna gång. Är du intresserad av att få en inblick i vad jag jobbar med? I så fall kan jag presentera mitt jobb kort och konkret i ett annat inlägg.

 Jag kände mest ett behov av att nå ut. Kanske det finns någon annan som är eller varit i en liknande situation som skulle vilja bolla lite tankar eller idéer hur man kommer vidare, hur man orkar vikariatet till slut.

Min egna motivation känns nu lite högre genom att jag lyssnat till mig själv och nu känns det inte som oöverkomligt att vara kvar till slutet av januari. Jag kommer ändå göra mitt bästa och ge 100% av mig själv fast jag bestämt mig för att prova på annat efter detta vikariat. 

Vad gör man med känslan av att man borde vara tacksam och inte är det? Vetskapen om att jag i framtiden kommer jobba med något annat, på ett ställe där arbetsuppgifterna känns helt rätt men arbetsledningen kanske är genomrutten känns skrämmande. Men jag tror det är lättare att leva med rutten chef än att ha arbetsuppgifter man inte trivs med. Vad tror du?


Det finns säkert någon som tänker "vad gnäller hon?!! Det är bara ett jobb!"  Detta är en helt ny och unik situation för mig. Jag har aldrig tidigare upplevt att jag vill byta jobb, jag har alltid varit tacksam och hittat tillbaka till motivationen för att utföra ett jobb.

En ledig vecka: del 2

Sådär, jag nämnde i förra inlägget att vi hade plättkalas på måndag kväll. Supermätt och belåten gick jag och lade mig och vaknade sen (inte så utvilad) på tisdag morgon, det var dags att packa ihop sakerna, jag hade ju lyckats sprida ut mig lite överallt under de där fyra dagarna.
Jag tankade bilen och körde raka vägen till Lankka för att hälsa på Sabina. Sabina som jag pysslat med i över två år. Vi har sålt på Ekenäs julmarknad ihop i två år. Det känns nog sorgligt på ett sätt att inte kunna göra det i år. Det var ju som en tradition nästan redan. Vi förbättrade världen lite och åt  Sabinas hemlagade morotspurésoppa. Aj aj va den var god!

Då jag åkte från Sabinas var jag en sväng in via Emmaus loppis i Knipnäs. Emmaus är ett av mina favoritloppisar men efter att loppisvärlden blev allt mer uppmärksammad så höjde de priserna rejält och t.ex. kläderna steg ganska mycket i pris... Det jag främst fyndat på Emmaus är pysselmaterial i form av nyckelringar och böcker till papperspyssel. Även lite textiler och garner. Mitt nuvarande absoluta favoritloppis i Ekenäs är ändå Loppis Trollet. Jag hann tyvärr inte besöka det alls under mina lediga dagar och det harmar nog lite. Loppis Trollet är ett jättestord (i alla fall i Ekenäsiska mått mätt) självbetjäningsloppis där "vanliga människor" kan hyra bord. Oftast kan man hitta saker riktigt billigt där eftersom de som hyr bord där verkligen vill bli av med sina prylar.

På tisdagskvällen var jag bjuden till Hanna. Nej, egentligen hade jag bjudit in mig hos Hanna! Hanna har en vuxen katt, Viggo, och under sommaren hade hon skaffat en kattunge, Morgan. Jag undrade om hon inspirerats av Morgan Freeman, men det var någon annan, mindre känd Morgan (lögn) som hon döpt katten efter. Jag blev bjuden på något simpelt som ugnsbakade bär och havreflingor? Jag har ingen aning vad det var, det lät superenkel och det var i alla fall supergott!

Tiden hos Hanna bara flög iväg. Vi hade inte setts på säkert över ett halvt år, ändå kändes det som betydligt kortare tid... fy vad skrämmande det är hur tiden går snabbt! Vi hade mycket att prata om och det kändes som om tiden inte riktigt räckte till...

Jag åkte till mammas och sov en orolig nattsömn och på onsdagen hade jag en lunch med Sara och Nikki inplanerad. Sara hade kört hela vägen från Åland och jag uppskattar så innerligt att hon ville komma och träffa mig. Hon hade ju givetvis även annat inplanerat för sin vistelse i Ekenäs, men jag blev riktigt varm om hjärtat när vi fick till en träff. Det är ju inte ofta vi ses heller, kanske 1 gång i året, om vi har tur och får till det! Vi åt lunch på Cafferiet i Ekenäs. Jag tyckte inte så mycket om  min lunchsallad, den var dränkt i en alldeles för söt sås, men sällskapet var jag desto mer tacksam över!

Efter träffen med Sara packade jag snabbt ihop mina grejer och började köra mot Tavastehus. Det är egentligen inte långt till varken Ekenäs eller Kimito, men det är nog en fördel om man har mer än en dag på sig då man rör sig söderut för vistelse, då det ändå blir flera timmar körning. Hemma i Tavastehus var jag på onsdagskvällen.

På torsdagen cyklade jag in till centrum för att köpa lite nödvändiga grejer, såsom garn (jag har blivit totalt frälst i att virka!), flaskor att göra saft i och syltburkar. Plötsligt fick jag så jävla bråttom och hoppade på cykeln för jag hade en tid hos fysioterapeuten, det var fascia-behandling denna gång. Jag mindes nog min fysiotid, jag hade bara inte sett att tiden gått så snabbt.

Virkat pannband med reflexgarnet hohde från Novita. 

På fredagen gjorde jag sylt på fryst aronia. Den blev fruktansvärt äcklig. Bären var jättesträva, jag kände mig lurad eftersom folk hade sagt att de smakade ännu godare efter en sväng i frysen (jag tyckte de va goda som färska, direkt från busken). Tanken var att jag även skulle göra vinbärssaft men det orkade jag inte efter syltfiaskot... Jag har fortfarande aroniasylten i burkar men jag tänker nog slänga bort den för jag kommer inte äta den. Vad skall jag nu göra med aronian jag har i frysen?

Lördagen innebar sedan att det var dags att fara på jobb. Jag hade kvällstur och innan det gjorde jag inte så mycket. Jag tog det lugnt och skrev blogginlägg del 1 av min lediga vecka.

Jag träffade jättemånga fina och saknade människor under min lediga vecka. Jag fyllde den verkligen med saker och aktiviteter jag tycker om och njuter av. Men jag sov dåligt och kände en slags sorg alltmer veckan gick. Mer om det en annan gång.

Månadens tomma produkter #5

Oktober rullar på redan och här presenteras nu månadens tomma produkter som toh slut under september.

Mizon essence mask acerola 23g

Den här masken lär ska öka kollagenutsöndringen i huden. Jag vet inte vad acerola är men bären på bilden ser ju helt ut som tranbär. Enligt anvisningarna skulle man massera in överflödet i huden men det absorberades inte, det bara gled runt på huden så jag var tvungen att torka av det. Dessutom luktade masken väldigt alkoholigt och stack lite på huden. Jag kommer inte köpa denna igen! 

Dermosil Facial Tonic Ansikstsvatten 150ml

Den här tonern är alkoholfri och därmed skonsam för huden. Den doftade milt och nästintill som lingonjoghurt!? Plus för att produkten är ekocertifierad. 

Jag har redan köpt en ny och jag hoppas att den är minst lika bra. 

Avon magix HD finish powder 9g

Det här pudret var väldigt fint malet och ett av de bästa finishing powders jag använt. Puder ser överlag ganska lätt torrt ut på mig, oberoende märke så det kan jag inte ge minus för. 

Jag har redan ett nytt exakt likadant puder i användning.

Simple kind to skin eye-makeup remover pads 30pads

Dessa avlägsnade effektivt även vattenfast mascara. Jag gillade dem skarpt och jag var riktigt nöjd över att jag fyndade dessa på rea. Jag hade ju gärna köpt dessa igen men eftersom jag fått en gnutta klimatångest så har jag insett att alla såna här produkter är icke-miljövänliga. 

Aco lip cerat 5ml

Detta är mitt favoritläppfett genom tiderna. Jag har köpt det igen och igen under säkert minst 5 års tid!  Det kan enbart köpas där aco-produkter säljs i Finland, alltså på apotek. Det här läppfettet återfuktar läpparna utan att torka ut dem i längden. 

L'occitane en provence 

- micellarshampoo 6ml

- delicious lip scrub with raspberry 1ml

Om shampoot har jag antecknat att provet räckte mer än väl till hela håret (jag har axellångt, tjockt hår) och att det rengjorde håret effektivt. Jag minns hur håret blev strävt under tvätten, och det vetni, betyder att håret är riktigt rent. Läppskrubben var superfräsch och lite rinnig, alltså lätt att använda och massera in på läpparna. Provet räckte till två gånger och hade säkert räckt till en tredje gång om jag hade tänkt lite efter innan jag tryckte ut produkt. 

Jag har provat L'occitane produkter genom prover, som jag fått av min syster,  nu några gånger och jag har hittat produkter jag skulle vilja prova i full storlek. Å andra sidan, skulle jag vilja prova flera L'occitaneprodukter i t.ex. Minisizes. Och nu jar L'occitane äntligen släppt sina julkalendrar för i år. Jag skulle vilja ha den förmånligaste.