Högvarv, svett och hjärtklappning

37 dagar.

Det är minst 37 dagar sedan jag sovit en kvalitativ god natts sömn.
Det kan ha börjat redan i augusti, det jag vet med säkerhet är, att jag inte sedan september sovit en hel natt. Jag är konstant trött, hela tiden. Då kvällen kommer och jag äntligen slipper till sängs (vi lägger oss oftast kl 22) så börjar hjärnan gå på högvarv, jag får hjärtklappning och börjar svettas. Jag måste distrahera hjärnan med internet. Jag kollar igenom lite bilder på instagram, försöker läsa något, så jag kan styra bort tankarna. Till sist lägger jag en asmr video på youtube, till det brukar jag till sist somna. Det kan dock ta någon timme av att lyssna på avslappnande ljud innan jag får sömn.

Ännu för någon månad sedan hoppades jag på god sömn följande natt, nu har jag accepterat läget och förväntar mig inget längre. Jag tänker att sömnen bara är ett medel för att komma till följande dag lite snabbare. Så att nedräkningen till de lediga dagarna går lite snabbare.

Hjärnans högvarv orsakas mest av tankar kring jobbet. Ibland kring sparande. Hur man så effektivt som möjligt kan spara ihop en bra buffert. Men jobbet är det som gnager på mig inifrån, jag kommer ständigt (konstant, helatiden och jag skämtar inte) på mig själv med att mala tankar om jobbet. Samma frågor, samma känslor, samma analyser. När jag duschar, gör mat, pysslar, ser på TV. 

På jobbet försöker vi med klienterna arbeta mycket med känslor. Det innebär att även vi handledare berättar om våra känslor. Och jag är ständigt trött. I början fick jag dåligt samvete om jag berättade att jag är trött. Nu när tröttheten lagt sig som ett lager över min vardag så orkar jag inte bry mig längre. Ok, jag har fortfarande dåligt samvete över att medge att jag är trött. Varför? Jo för jag har inte villa, barn eller ens en hund att ta hand om. Vem är jag att påstå att jag är trött? 

Inläggets bilder kommer från bildbanken Pixabay.

Det att jobbet tar upp så mycket av min vardag på det viset, genom sömnbristen, tankarna (analyserande, oron) under varje ledig stund gör att jobbet hela tiden är närvarande, också på fritiden. Detta har svängt till en ond cirkel som orsakat att jag känner otrolig press under mina lediga dagar att göra (läs; prestera) så mycket som möjligt för att känna glädje över att gå till jobbet. Förstår någon ens denna dumma tanke?

Jag märkte det inte ens själv i början, det var min kära som sade "Märker du inte vad du gör? Ta det lugnt nu lite, du behöver inte prestera hela tiden. De lediga dagarna behöver inte vara produktiva, du behöver vila också". Den där dagen han sade detta var jag så trött att jag bara grät för jag var så frustrerad över att jag inte hittat på något innehållsrikt att göra då jag en gång var ledig. Jag ville inte känna söndagsångesten över att hamna gå till jobbet följande dag.

Ja, min söndagsångest infaller ju liksom sällan på en söndag, eftersom jag arbetar periodarbete i skift. Inte direkt för att "vardagen" börjar följande dag utan för att jag inte fått gjort allt som står på listan inne i huvudet, för att det jag fått gjort inte motsvarar mina förväntningar. Min egen tolkning av ovanstående är ändå detta: att jag inte trivs på jobbet och försöker ignorera det genom att fylla min lediga tid med "roliga händelser" när min kropp och knopp egentligen kräver konkret vila. För att då man tillåter sig att vila, finns det risk att tankarna och känslorna smyger fram.


Jag har dåligt samvete över att jag "inte trivs" för jag har faktiskt så bra kollegor och förman! Denna arbetsplats är beundransvärd eftersom jag sällan upplevt en chef som inte utövar maktmissbruk.

Jag känner ett slags tvång över att vara t a c k s a m. Jag har ju faktiskt ett jobb (ok inte fastanställd, men vikariat och 100% arbetstid). Jag tror min trötthet grundar sig på att jag inte trivs med arbetsuppgifterna. Missförstå mig inte här, det är inte så att jag hatar mitt jobb. Jag tror bara att jag behöver växa lite som vårdare först. Den här arbetsplatsen för med sig mycket utmaningar som jag som vårdare och person upplever som ganska svåra. Jag beundrar dem som ser denna arbetsplats som precis rätt plats för dem, de som ser detta jobb som sitt livskall.

Och vet ni, jag har genom månadernas gång försökt ändra mitt eget förhållningssätt, se på jobbet med positivare attityd. Men jag har insett; mycket kan man ändra med sin egna attityd, men alla jobb passar inte alla personer. Livet är kort och det är sorgligt att slösa det på ett jobb som gör en olycklig.

Genom detta konstaterande har jag på ett sätt kunnat acceptera att detta inte är en plats för mig, det har varit en lättnat att kunna erkänna för sig själv.
Ett jobb skall visst göras med 100% hjärta och hjärna anser jag. Men det är väl inte meningen att man skall gå sönder inuti på grund av ett jobb?


Jag hoppas och tror, att lättnaden över detta skall få mig att kunna sova bättre. Ännu har jag inte upplevt några förändringar, men de måste ju ske, eller hur?

Jag har en lista över saker som gör att detta jobb inte känns som min plats, men det är ganska torr läsning så jag skriver inte det denna gång. Är du intresserad av att få en inblick i vad jag jobbar med? I så fall kan jag presentera mitt jobb kort och konkret i ett annat inlägg.

 Jag kände mest ett behov av att nå ut. Kanske det finns någon annan som är eller varit i en liknande situation som skulle vilja bolla lite tankar eller idéer hur man kommer vidare, hur man orkar vikariatet till slut.

Min egna motivation känns nu lite högre genom att jag lyssnat till mig själv och nu känns det inte som oöverkomligt att vara kvar till slutet av januari. Jag kommer ändå göra mitt bästa och ge 100% av mig själv fast jag bestämt mig för att prova på annat efter detta vikariat. 

Vad gör man med känslan av att man borde vara tacksam och inte är det? Vetskapen om att jag i framtiden kommer jobba med något annat, på ett ställe där arbetsuppgifterna känns helt rätt men arbetsledningen kanske är genomrutten känns skrämmande. Men jag tror det är lättare att leva med rutten chef än att ha arbetsuppgifter man inte trivs med. Vad tror du?


Det finns säkert någon som tänker "vad gnäller hon?!! Det är bara ett jobb!"  Detta är en helt ny och unik situation för mig. Jag har aldrig tidigare upplevt att jag vill byta jobb, jag har alltid varit tacksam och hittat tillbaka till motivationen för att utföra ett jobb.